Den som står för fiolerna...

...bestämmer vad som ska spelas. Så måste det självklart vara.

Detta apropå om kommuner ska ha inflytande om friskors start eller ej.

Det är väl rimligt om de som står för fiolerna, skattebetalarna, ska se till att deras pengar används effektivt.

Den ståndpunkten tog ombuden på S-kongressen i helgen. Dessutom tyckte de att ohemula vinsintressen måste motas. Riktigt hur man ska kunna skilja på goda pedagogiska entreprenörer och riskkapitalister från Caymanöarna som inte är ett dugg entreprenörer utan ser kommunbudgetar som guldgruvor. Det är verkligen en balansgång, även om jag är övertygad om att det går att hitta en teknisk lösning på det om man bara vill.
Men kritikerna vill bara tala om föräldrarnas valfrihet.
På Rapport sade en kommentator att Löfvén nu hade ett problem. Men att vara för valfrihet men mot ohemult vinstintresse är inte ett problem bara för S, utan nåt för alla väljare att fundera på i framtiden.

Jag träffade en gång en näringslivssnubbe, f d VD för en stor detaljhandelskedja. Han sadlade om och startade friskola i en blå Stockholmskommun, full av föräldrar med snabba fötter och sina barns framtid i fokus. Skolan gick bra, ända tills ett par friskolor till etablerade sig i området. Föräldrarna trampade oroligt på stället och började vela. Vilken skola var allra bäst? Det byttes fram och tillbaka, och tomma flygstolar, förlåt bänkar, är som bekant dyra. Skolpengen räckte helt enkelt inte till. Valfrihet kräver ju överkapacitet och överkapacitet kostar.

VD:n blev alldeles uppgiven. Någon jävla ordning måste det ju vara?!?
I hans detaljhandelskedja hade det inte funnits på kartan att man tillåtit etablering av tre butiker alldels bredvid varandra, det säger sig själv att kundunderlaget aldrig räckt. Affärerna hade konkat direkt.
Han är inte längre friskolerektor.

- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.

Tweet

Politikerpension ska inte vara någon pension

På radion säger de, utan att ha kontaktat mig innan och frågat, att jag jobbar som sjöman samtidigt som jag får "pension".

Det stämmer inte. Jag får "pension" medan jag SÖKER JOBB som sjöman.

Enligt reglerna skulle jag visserligen kunna få "pension" och lön från ett nytt jobb samtidigt i upp till två år efter att jag slutat, ungefär som ett avgångsvederlag. Men det är alltså inte aktuellt för mig.

Det finns de som inte söker nya jobb efter att de slutat som politiker. Och det finns de som trixar med sin nya inkomst, t ex från bolag eller styrelser, så att de kan få båda inkomsterna samtidigt. Det tycker jag är åt skogen fel.

Det finns också de politiker, alltför många, som klamrar sig kvar vid sina uppdrag i exakt tolv år, eftersom de då blir berättigade till "full pension", upp till 80-90 procent av sin tidigare lön. Det tycker jag också är fel.
Är man borta så länge från sitt gamla jobb blir man ju i princip omöjlig på en vanlig arbetsmarknad. "Politikerpension" får inte bli en pension, då är det något som är fel,  riktigt fel. Kalla det avgångsvederlag eller omstälningsgaranti istället och ge det under begränsad tid, 1-2 år.

Mitt gamla jobb var som personalfortbildare inom barnomsorgen och skolan och jag hade en liten firma som gick hyfsat när jag övertalades att börja med politik och blev först politisk sekreterare, sedan som sakkunnig i regeringskansliet och sedan som oppositionsråd i Solna. Firman fick jag förstås avveckla.

Jag tycker det är rimligt att de som jobbat politiskt på heltid får en form av "a-kassa" under en begränsad tid efter avslutad tjänst. Det kan vara svårt att få tillbaka sitt gamla jobb, särskilt om det är ett jobb där man inte ser så positivt på folk som är "partimärkta", och det kan vara väldigt svårt om man varit borta från arbetslivet för länge.

Jag avgick medvetet innan jag skulle bli som dem som sitter i tolv år för att få full pension. Jag gjorde det bland annat för att jag INTE skulle hamna i innanförskap och bli omöjlig på en snabbt föränderlig arbetsmarknad.

Därför tog jag också tjänstledigt (utan lön såklart) för att praktisera på en båt innan jag slutade. Det hade jag även gjort på semestern sommaren innan. Allt för att skapa möjligheter för en ny karriär efter politiken. Sedan jag avgick i april har jag inte behållit några betalda styrelseuppdrag eller annat. I somras praktiserade jag på ytterligare en båt för att samla sjötid och kvalificera mig för jobb med lön. (För er som inte vet så måste man först jobba som obetald sjöman för att få riktiga jobb sedan. Man kan gå kurser och utbildningar, och en del kurser t ex i sjösäkerhet är nödvändiga, men man måste alltid dessutom ha "sjömil"/ praktik.)

På det här sättet hoppas jag snart få jobb och inte behöva ligga samhället till last särskilt länge.

Jag har sagt det förut (t ex HÄR)och säger det igen: Jag står inte för någon tokpopulistisk åsikt om att politiker inte ska ha något trygghetssystem alls, men de ska inte sitta i tolv år och sedan inte behöva göra ett handtag mera i hela sitt liv.

Ska vi lyckas få människor att ge upp hela sin tidigare karriär för att gå in och ta utsatta politikeruppdrag under några hektiska år, då de dessutom kan få gå på dagen om de deras parti inte vill ha dem mera eller om de förlorar val, så måste de ha någon form av skydd de haft innan, på den vanliga arbetsmarknaden. Som politiker skyddas man inte av nån LAS, har ingen a-kassa eller sjukkassa. Man är alltid i tjänst, man har en hög lön för det, och efter avslutad tjänst tycker jag man ska ha en rimlig tid på sig att söka nytt jobb. Kanske två år kan vara lagom som maxgräns. Det är antingen det eller vanliga lagar som gäller för vanliga arbetstagare, LAS och hela rubbet. Men det vore nog inte så önskvärt. Hela vitsen med politiker är ju att de inte ska kunna sitta så säkert.

Om vi för en sekund skulle tänka bortom reptilhjärnans reflex att "ut-på-gatan-med-dom-jävla-politikerna-bara-så-de-får-lära-sig-hur-vi-andra-har-det", vad tycker du ska gälla när man slutar som politiker? Hur ska vi få bra människor att släppa sina yrkeskarriärer och gå in och försöka göra nåt samhället under några år, utan att de vare sig förlorar allt eller lever gott på det i resten av sina liv, utan kan gå tillbaka till det vanliga arbetslivet efteråt?

Systemet vi har idag är sjukt, och jag kommer inte utnyttja det mer än nödvändigt. Sedan ett halvår tillbaka jobbar jag hårt på att omskola mig och skaffa nytt jobb. Det är jag övertygad om att jag kommer att lyckas med också. Jag är inte intresserad av att bli pensionär, jag vill jobba i många år till.

Till de politiker som slutat som relativt unga och som tror det är smart att leva på pension resten av livet, vill jag säga detta: Det är inte bara omoraliskt utan även korkat. "Politikerpensioner" är nämligen inte pensionsgrundande, och upphör när de fyller 65 år, så den dagen lär de få ett rejält uppvaknande.

Läs även andra bloggares åsikter om Politikerpension
och annat Intressant

Tweet

Jobb till varje pris

Båtmässan i Fort Lauderdale var som sagt en besvikelse. Inte bara för att varenda båt som var utställd var menad för miljardärer, det visste vi redan, men också för att det knappt fanns några besättningsbolag på plats.

Och de som fanns ville tyvärr hellre sälja än köpa. Man kunde tro att en hyfsat berest och segelvan svensk kustskeppare med basala räddningskunskaper åtminstone skulle få lista sig hos agenten, men nehej, så enkelt var det inte. Nej, först föreslog de att jag skulle utbilda mig till hostess eller stewardess. Företrädesvis på bolagets egen skola då. Sedan skulle man helst också gå några extrakurser i dukning och servettvikning.

GAAAH! Är det helt jävla otänkbart att anställa en kvinnlig crew som deck hand, watch eller navigator? Jag tror att jag har hamnat i ett annat århundrade! Jag vill arbeta på sjön, fysiskt, inte stryka morgontidningar! Men det tror man tydligen inte att jag kan, för att jag är kvinna och ser inte särskilt stor och stark ut. (Att jag seglat i stormar och cyklon över halva jordklotet, bärgat upp till 180 kvadratmeter stora segel och ankrat och förtöjt i trånga hamnar i storm och kolmörker är ointressant.)

De besättningar från de olika lyxjakterna som var där för att visa upp sig bestod till 100 procent av muskulösa brunbrända unga män i kläder hämtade från en GANT-annons, flankerade av lika unga och brunbrända men trådsmala besättningstjejer, som av minikjolarna att döma knappast sysslade med tampar, fendrar eller generatorer på båtarna, utan förmodligen var mer tränade i att dela ut kylda frottehanddukar från en silverbricka.

Här är kurser jag blev "erbjuden" att ta när jag gick runt och frågade om jobb: Silver Service for Yachts. (putsa silver på lyxjakter), Introductory Barista Training (Har lyxjakterna en särskild anställd bara för fikat?!), något som kallades interior Operations, som innehöll allt från "Folding: Toilet roll, towels, whatever – the fun is endless!" till "Caviar, coffee, afternoon tea, cheese, cigar and turn down services".

Däremot inte den här. Och även om jag pungat ut med pengarna och gått en deck hand kurs, hade jag aldrig erbjudits nåt sådant jobb, var så säker!

På båtmässan hölls också tävlingar mellan olika besättingar, t ex "The Perfect Setting Tabletop Challenge". Suck. Jag har redan jobbat som frukostvärdinna på hotell, diskare och servitris på restaurang. När jag var 19. Jag fattar om unga tjejer och killar som vill se lyx, sol och exotiska resmål lockas av de här agenturerna. Och visst, det kan väl vara ett sätt att se världen, om man inte kräver nån lön att tala om och är beredd att slava för rika ryssar och amerikaner med megayachts registrerade på Cayman Islands och Georgetown. Som en charteragentur glatt kvittrade mig när jag sökte jobb där: "Det här är mer en livsstil än ett jobb".

Men det jävligaste är priserna de här "agenterna"/skolorna tar för sina kurser. Runt 10 000 SEK för en 5-dagarskurs är inte ovanligt. Dessutom ger jag mig den på att de är sponsrade av yachtindustrin själva. Flera kurser inkluderar "field trips" till "wellknown manufacturers". Så att de blivande värdinnorna och däcksmännen vet var de ska proviantera till båten när de senare eventuellt fått jobb. Fy fan.

Jag kanske inte är av rätta virket för detta. Jag skulle med stor säkerhet slänga silverbrickan i plytet på det här paret, som jag stötte på i Monte Carlo när jag praktiserade på en båt i somras. Här är en blogg där en passagerare på ett lyxigt kryssningsfartyg kände sig så nöjd med personalen att de kändes som hans vänner. Hade han träffat mig på en sån resa han beskriver, hade han förmodligen slängt mig i sjön. Så, nej, jag är nog för svensk, jämställd och oborstad för den här världen. Dessutom vill jag segla, inte jobba på ett flytande lyxhotell. Tyvärr kommer jag nog få gama för länge på skattebetalarnas pengar om jag ska omskola mig och bli fartygsbefäl. Om vådan av att söka jobb på privatägda, mindre båtar har jag skrivit om tidigare HÄR.

Nej, är det nån skola som fortfarande vill ha en avdankad fritidspedagog som Björklund underkänner som lärare numera? Min senaste månadslön i barnomsorgen var 13 800:-/månaden, vilket säger en del, men tyvärr inte så mycket, om hur länge sedan det var jag jobbade där.

Annars är väl utvägen den vanliga för avdankade politiker; hora som lobbyist på PR-byrå.
Nej, jag vägrar! Man kanske skulle ta sig en titt på den där servettvikningskursen för bara 8 000:-?

Läs även andra bloggares åsikter om en försvunnen värld, megayachts, lyxjakter, besättning, jobba på sjön, stewardess, hostess, deck hand, crew, kurser, servettvikning, putsa silver, rika människor, sjömansyrket och annat intressant

Tweet

Sandy, är det en av de där Kardashians?

Nej, det är väl ingen som svävar i okunnighet längre. Hoppas jag. Amerikanerna är vana vid oväder och storordiga vädervarningar i media och det finns risk att folk stannar hemma och t o m går ut för att titta på ovädret.

Det vill jag bestämt avråda ifrån. Jag kollade innan jag gick ut här i Fort Lauderdale när Sandy passerade här, och det skulle inte vara någon direkt fara, men jag blev ändå chockad över kraften, hur vinden piskade sand mot kroppen så det kändes som att bli blästrad. Och det föll palmer över vägen.
Och även efterdyningarna är allvarliga. Trots att orkanen Sandy bara snuddade vid Florida, är vägen här utanför fortfarande stängd, översvämmad och full av enorma sanddyner uppblåsta från havet. Men medan orkanen nu lämnat plats för svalare luft och vad amerikanerna kallar höstväder med temperaturer runt 20-25 grader, så rör sig ovädret nu mot nordöstkusten, där man nu väntar något man aldrig nånsin upplevt förut; fler vädersystem som krockar, mer regn, t o m snö som aldrig brukar förekomma i samband med tropiska stormar, högre vågor, större räckvidd, långsammare framfart, samtidigt med fullmåne som höjer tidvattnet ytterligare.

Trots detta scenario, som nu oavbrutet sänds via samtliga media, ihop med varningar om att evakuera de mest utsatta områdena och hålla sig inne i de övriga, så såg jag nyss joggare på TV ute i New York. Idioter. De utsätter ju inte bara sig själva för risk, utan även de som ska försöka rädda dem sedan.
Orkanen Sandy är allvarlig nog, även utan de här falska bilderna som nu sprids på nätet.

Här är några bilder på hur det FORTFARANDE ser ut här nere i Florida:

Och - jag upprepar - då snuddade alltså bara stormen vid oss!
För att kunna göra en jämförelse kan det hjälpa att titta på den här satellitbilden av stormen Irene från förra året överst och Sandy under.
Den stora båtmässan Fort Lauderdale Boatshow här i helgen verkade inte påverkas mycket. Så länge det finns onödigt rika människor kommer det finnas onödigt stora megayachter till salu. Hela helgen har stan haft en klar överepresentation av små, äldre män med rätt stora magar flankerade av trådsmala fruar (?) med glittriga kläder. Kaptenen, som skeppat några av de största av dessa gigantiska plastbadkar, har underhållit mig med häpnadsväckande historier om livet ombord. Tyvärr är jag förbjuden att återberätta några smaskiga detaljer, och några namn lyckas inte ens jag dra ur honom.

Det här är verkligen kontrasternas land.

Läs även andra bloggares åsikter om orkanen Sandy, New York, joggare, Florida, Fort Lauderdale Boat Show, onödigt rik, megayacht  och annat intressant
Location:Fort Lauderdale,Amerikas förenta stater

Tweet

Från en mansvärld till en annan

När jag bytte livsbana från politiken till sjön tänkte jag att det skulle bli en frisk fläkt på många vis. En lättnad att slippa alla kostymherrarna och deras härkskartekniker ett tag.

Tyvärr är luften minst lika tung av gubbsjuka i min nya värld. Ta alla crewforum på nätet till exempel. De heter litet olika, Findacrew, Crewfinders, Cruisers Forum, SailingNetworks, Desperate Sailors, men bygger på samma idé; att sammanföra båtägare med folk som söker jobb som besättning. Eller det var iallafall vad jag trodde när jag registrerade mig på några av dem.

Först blev jag väldigt glad, då jag efter bara ett par dagar var helt översållad med svar. Shit, jag som inte har så många sjömil och knappt någon utbildning, tänkte jag. Tills jag öppnade mailen och fann gubbe efter gubbe som egentligen bara sökte en ny partner. På sajten Find-a-Crew som är den största för folk som söker båtar eller crew, finns flera kategorier båtjobb att söka. Kapten, engineer, deck hand (som är det jag kan söka), men även steward, hostess, partner, escort och masseuse(!).

Som den här manliga båtägaren annonserade:

"Fit 20-35 year old Female Sailor wanted"

Definiera "wanted", tack!

OK, det är väl upp till folk att söka vad de vill. Jag söker som deck hand, inget annat. Tyvärr hajar inte gubbsen det, utan kontaktar mig med alla möjliga erbjudanden. De är luriga, för de kan säga att de söker en erfaren seglare för t ex en atlantöverfart, men deras profiler lämnar möjligheterna öppna för i princip allt "deck hand, partner, platonic relationship, escort, masseuse." Tack, men nej tack.

Nu lär nog inte de där båtägarna sörja mitt nej så värst länge; det finns en hel armé av brudar därute som gör nästan vad som helst för att få hänga med på en segling. De säger att de kan segla och gubbarna kollar nog inte så noga, när de till exempel skriver så här:

"Young adventurous female desires crew placement on sailing yacht; very experienced in many positions and loves skinny dipping. Can cook, clean, steer the boat and take orders from the most demanding captain"

Naturligtvis finns det manliga seglare som är lika beräknande. En pank och båtlös kapten satte in följande annons i en seglingstidning:

"Experienced world sailor, navigator, and qualified captain seeks female boat owner for relationship. Please send photo … OF BOAT."

Det är dock litet skillnad på bilderna som manliga respektive kvinnliga sökande har:

Om man som jag postar en sådan här bild och dessutom kräver lön, får man kanske vara beredd på att det inte blir så mycket svar...?












 Läs även andra bloggares åsikter om segling, find a crew, boat wanted, crew seeking boat, deck hand available, leveranssegling, jobba som besättning och annat intressant

Tweet

Är jag Frankenstorms brud?

Om du en gång mött en riktigt överjävlig storm, säg en cyklon till exempel. Skulle du inte då tro att sannolikheten att du stöter på nåt liknande igen är ungefär som att slå bara ettor på tärningen i typ ett år i sträck? Men fan heller.Är det inte stormar i politiken så möter jag en cyklon på Indiska Oceanen, och nu kommer orkanen Sandy!

Här kommer man i all fridfullhet till Florida för att knyta kontakter, leta jobb, kolla på båtmässan, gå en räddningskurs på MPT, sola, simma, surfa litet.

Men redan efter ett par dagar pratar de på TV om en storm över de närliggande öarna i Karibien. Men det är ju inte här. Här är ju orkansäsongen i princip över. (I princip!) Ytterligare ett par dagar senare pratar de högljudda TV-kommentatorerna om FRANKENSTORM, de gör till och med jämförelser med The Perfect Storm på 90-talet. Men fortfarande är det ju bara några anonyma satar på avlägsna öar som drabbats. Det amerikanerna är intresserade av är om deras hus och vägar ska drabbas. Men tydligen kan det hända att orkanen växer och viker in över USA:s östkust, ja även New York kan drabbas hårt. I Fort Lauderdale, där jag är, är invånarna dock härdade. - Äh, de bara överdriver som vanligt. Det blir storm och regn ett par dagar, sedan är det över.
Jag slappnar av, och bekymrar mig mer om den gigantiska kackerlacka som rasslar emot mig på badrumsgolvet på morgonen. Först efter en liter insektsspray slutar den sprattla. Hu.

När jag ser några hotellanställda ute vid poolen öppnar jag dörren för att konfrontera dem med en spetsig fråga om det är inkluderat i rumspriset med rumskompisar av det här slaget. Svaret, liksom vinden som tar tag i mig så fort jag stiger utanför, får mig dock att tystna rätt fort:

- En kackerlacka är nog ditt minsta problem idag, miss.

Jag ser mig omkring. Poolen är full av avbrutna palmblad och allt möjligt skräp flyger omkring medan hotellpersonalen rusar runt för att samla ihop parasoller och solstolar. En koll på TV:n visar dock bara på stormvindar än så länge. Inte ens vindbyarna är kraftigare än de jag redan varit ute i, på sjön. Inget som kan hindra mig från att passa min tid hos frissan, speciellt inte eftersom jag inte klippt mig på ett år.
När jag står och väntar på bussen noterar jag att det bara är jag och en mumlande och speedad knarkare inom synhåll längs den öde strandgatan.

Badvaktens bås är tomt och igenbommat, bara de röda Beach Rescue-bilarna åker långsamt upp och nerför strandlinjen med blinkande rödljus på taket.

Skolorna håller stängt och bussarna verkar inte ta tidtabellen på alltför stort allvar. Det är inte bara på grund av den alltmer frantiskt stirrande och tuggande knarkaren som jag börjar ångra att jag satt på mig korta shorts. Sanden har börjat lätta från stranden och blästrar nu mina bara ben så hårt att det gör ont. Regnkläder var ju inte heller nåt jag tänkte på att packa när jag lämnade höstsverige förra veckan, så snart är jag genomvåt. Inte av regn, utan av de miljontals droppar saltvatten som vinden piskar upp från havet.

När jag väl kommer in på frisersalongen som en dränkt katt skrattar de åt mig.

-Varför kastar du pengarna i sjön (ha ha) på en hair do en dag som denna, honey?

De har svårt att tro att jag inte vill ha den Farah Fawcett-föning som ingår i alla frisörbesök här, utan bara klippa topparna, och då spelar det ingen roll om håret blir litet blött!

Men under timmen hos frisören har vädret förvärrats ytterligare och jag tvingas ge upp och blåsa in på baren bredvid och vänta på att bli upphämtad med bil av kaptenen. Han lovar komma så fort han kan, men det dröjer fyra öl innan han lyckas ta sig de tre kilometrarna uppför kustvägen.

Därför fnittrar jag mest när vi tvingas köra slalom mellan uppblåsta sanddyner på vägen hem. På natten, när fönstren skallrar och palmerna piskar så hårt mot väggarna att man undrar om de ska hålla, skrattar jag inte längre. Vad fan är det här?

Nu gick elektriciteten också. Batteriradio, någon?

/Frankenstorms brud

DN skriver. Läs även andra bloggares åsikter om äventyr, orkanen Sandy, Florida, kackerlacka och annat intressant

Tweet

7Election

På 7Eleven säljer kaffemuggar med Obama på långt bättre än Romney-muggen. Det är enligt säkra källor en tydlig indikation på valutgången. Samma sak med försäljningen av Halloweenkostymer, där nästan ingen vill ha en Romneymask, medan den här

säljer som smör. Det har jag svårt att förstå. Jag menar, Halloween handlar ju om att skrämmas, och då borde ju den här mannen ligga bra till:




Inte för hans prioritering att det är viktigare att dra in stödet till public service-TV och Sesame Street




än stödet till Wall Street. Utan för republikanernas kvinnsoyn. Frånsett spådomar i kaffemuggar och maskförsäljning, handlar det nu om The Battleground States, där Florida där jag nu befinner mig är den med flest elektorsröster. Enligt experterna är det dock Ohio, och då specifikt kvinnorna där som avgör valet. Då måste nog Romney och hans gäng komma på nåt nytt att säga, och det kvickt.
Den senaste i den långa raden av republikanska kandidater som kastat bensin på brasan i backlashen om våldtäkt och abort är Richard Mourdock. Även graviditeter efter våldtäkt är en gåva från gud, sa Indianakandidaten när jag tittade på frukost-TV i morse.
Fast kanske är det så banalt att humor och folklighet avgör mer än sakfrågorna. I så fall kan det betyda ännu mer att både Barack OCH Michelle Obama ska medverka i Jay Leno Show de närmaste dagarna.

Tweet

Ett litet återfall i politiknörderi

Sitter och kör på motorvägen på väg från Marine Professional Training i Fort Lauderdale när jag plötsligt hör ett reklaminslag i bilstereon:

Hur kan någon tro att man får ett land på fötter genom att sänka skatten för dem med högst inkomster? Man behöver inte direkt en Harvardexamen för att fatta att välstånd skapas bättre genom utbildning och satsningar på hållbar energiteknik. Så länge unga inte har råd med bostad och utbildning och så länge klyftorna växer kan inte heller vårt land växa.

Va?!? Har valstrategerna åkt den västerut över Atlanten den här gången; från det socialdemokratiska partihögkvarteret till Vita Huset? Som en slags gentjänst för spindoktorernas visit i Sverige 1998?
 
Jag blev så paff när jag hörde det, så det är inte ordagrant återgivet, men innehållet speglas i det här uttalandet som gjordes av Obama-talesmannen Adam Fetcher nyligen:

-The Romney-Ryan approach is consistent with their belief in a top-down economy — provide trillions in tax cuts to those at the top and pay for it with tax hikes on the middle class and deep cuts in key investments we need to create jobs and grow our economy".

Det låter onekligen som en nyckelreplik i den socialdemokratiska kritiken av moderatregeringens politik.

Men det mest slående och effektiva radiobudskapet är nog utan tvekan det som helt enkelt citerar Romneys "sovande folket"-liknande uttalande om att det inte är hans jobb att bry sig om dem som inte betalar skatt. Det är 47 procent det; pensionärer, krigsveteraner, studenter, fattiga, sjuka och arbetslösa. Oups.

Fast mitt favoritcitat av Obama så här långt är detta: “They want your vote, but they don’t want to show you their plan,” he said.

“That’s because all they’ve got to offer is the same prescriptions that they’ve had for the last 30 years — tax cuts, tax cuts, gut some regulations, oh, and more tax cuts. Tax cuts when times are good; tax cuts when times are bad. Tax cuts to help you lose a few extra pounds. Tax cuts to improve your love life. It will cure anything, according to them.”

 Nej, nu måste jag försöka plugga litet Basic Safety Training at Sea istället för att ägna mig åt politiknörderi:-)

Tweet

Jag har haft en fittdag

Hela sommaren har jag lyssnat på skitmusik på radio. På landet är mottagningen så dålig att man bara får in P1-P3 och den mest penningstarka reklamkanalen, RixFM eller Megapol eller vad fan den nu heter. I P3 säger de 21-årga hipsterprogramledarna att de "älskar ny musik", vilket översatt betyder "musik som absolut inga av mina polare får ha hört talas om ännu, annars dör jag av o-hipphet". På skrikradiokanalen spelar de å andra sidan samma fem låtar mellan reklamsjoken. När de en bit in ijuni spelat sōnder Euphoria, återstår fyra låtar:"Blow my whistle","Somebody that I used to know","We are young" och "Some die young".

Det är ingen överdrift att påstå att jag vid det här laget har ett uppdämt behov av bra musik.

Nåja, det ska väl ett par månader i USA kunna råda bot på! Dessutom i hjärtat av den amerikanska södern, the land of

OK, nu är jag ju inte i Mississippi eller Louisiana, utan i Florida, som är Backstreet Boys, N'SYNC och Take 5's hemtrakter snarare än Robert Johnson, Muddy Waters eller Howlin' Wolf. Så jag kanske har för höga förväntningar på radioutbudet.

Det visar sig vara exakt samma låtar som på den svenska reklamradion. Ut strömmar de alltför välbekanta tonerna av Pink's Blow me (one last kiss).

Fast någonting är nytt, helt nytt för mig. Först tror jag inte mina öron, men... den är censurerad!

Istället för att sjunga I've had a shit day, verkar Pink ha fåt nåt luddigt på tungan och ut kommer istället något som jag mer tolkar som !I've had a fitt-day". Jo, det är sant. Radiostationen verkar ha lagt paå nåt slags Moral-Majority-filter på sången.

Nog för att jag har förstått att det finns en hel del knäppgökar i USA, men att man i moralpanikens land inte ens får säga shit längre, det verkar nästan som något framställt i en tepartyhjärna pa speed.

Har du också haft en fittdag, lyssna hellre på Hard day blues med Muddy Waters.

Tweet

It's not like you're the soccer empire of the world, or?

Åker förbi bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globen med Kaptenen. Han utbrister: - What? Another one? Did you get the next olympic games here?
Jag skruvar litet på mig. No... they're just competing, the two cities both wanted an arena....

- But how are they gonna fill both of them? It's not like you're the world soccer champions or anything...

Nej. Inte direkt. Och nej, nåt OS i Stockholm väntar tyvärr inte. Men byggs gör det ändå. Och fortsätter att kosta gör det. Men inte ett ljud slipper ut till de som står för fiolerna, Solnas skattebetalare. Min Solnasossekollega (vilket ord!) Martin Eliasson var den som började gräva i bygghärvan som senare resulterade i två (2) Uppdrag Granskning i SVT. Den historien försöker den moderatstyrda majoriteten i Solna stadshus nu skruva åt locket på riktigt jävla hårt. Inte ett ljud får slippa ut som inte friserats till oigenkänlighet av PR-folket: http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152111007075573&set=o.184768838214027&type=1&relevant_count=1&ref=nf

Sådan tigande är obehagligt. Riktigt jävla obehagligt.

Och det fortsätter, denna gång gällande oändligt mycket högre summor:


Relevant information har förtigits än en gång

Friends arenas informationschef Malin Sparf Rydberg uppgav i ABC nytt
den 12 september att Friends arena kommer att göra förlust de tre
första åren på grund av höga uppstartskostnader.

Solna äger en femtedel av arenan så Solnas skattebetalare får stå för
dessa förluster.

Att vi får reda på finansiell information som ägare
genom nyhetsinslag är mycket allvarligt. Men det är inte första gången
det händer. Den fördyring på en miljard kronor som arenabygget innebar
kom också ut ut i pressen innan Solna informerades. Den information
som tidigare framförts är att de första åren har man inget
amorteringskrav på sina lån vilket skulle ha inneburit att det skulle
vara lättare att nå positivt resultat de första åren.
Klarar inte arenan att gå med vinst när den är ny och intresset är
stort och man inte behöver betala på sina lån blir jag orolig inför
framtiden.
Socialdemokraterna har under hela byggtiden begärt att Solnas invånare
ska få bra och relevant information om arenans ekonomi. Vi har fått
upprepade löften av först Lars Erik Salminen (M) och sedan Pehr
Granfalk (M) att informationen ska bli bättre.
Hittills har löftena ekat tomma. Det enda som har kommit är någon
enstaka kvartalsrapport som inte har innehållit någon finansiell
information utan mer varit ett reklamblad.

Martin Eliasson (S) Solna

Han är inte ensam om sin kritik. Som en Solnabo skriver på Facebook: Det är inte utan att man känner en viss frustration över att kommunen har pengar att satsa på "förlustår" i Arenan när man inte har pengar tillräckligt för att säkerställa att de äldre kommuninvånarna ska få bra vård o omsorg.

Word.


P.S.
Här är en annan fin historia om hur skatt gått till politisk PR. Dessa moderater tillhör samma gäng som Solnamoderaterna och är lika begivna på politisk PR. http://www.svd.se/nyheter/stockholm/skatt-gick-till-politisk-pr-sa-genomfordes-pr-strategin_7536122.svd via @SvDse

Tweet

Kvällens TV-behållning...

...måste väl ändå varit den här? Kolla in bakgrundsdansarna, epokgörande förebilder!

Tweet

Ensamfrid

Sitter mol allena på den ensligaste udden mot havet på den sommargästtömda västkustön. Meen jag känner mig inte ensam, bara fridfull och avslappnad. Havet ligger lugnt, solnedgången är magnifik, och utanför fönstret glider bara en och annan segel- och fiskebåt förbi. Traditionen att heja på varandra som båtfolk tillämpade när jag var liten, har nästan försvunnit med massinvasionen av plastbaljor med tresiffriga hästkrafttal, men nu höjer vi handen till hälsning när vi glider förbi varandra i maklig takt, jag och de kvardröjande sensommarseglarna. - Vi är kvar tills vädret puttar oss tillbaka till stan, som en pensionerad sommargäst sade när han kom förbi på din morgonpromenad över klipporna idag. Och än så länge är det ngen fara, tvärtom har de mest sommarliknande dagarna denna blötkalla sommar inträffat under andra halvan av augusti. Det känns nästan orättvist mot de sönderregnade semesterfirarna, som nu frustrerat köar på IKEA och familjerådgivningen. Men även en frilansande seglares sommar gpr till slut mot sin ände. Förhoppningsvis bär det snart av mot breddgrader där segelsäsongen fortsätter. Det kan vara dags för både litet sol och litet inkomster nu. Återkommer med rapport snart!
Läs även andra bloggares åsikter om segling, sommar, solnedgång, sommarö, sensommar, sommargästoch annat intressant

Tweet

Partiet - en olycklig kärlekshistoria

Jag har precis börjat läsa Eva Franchells bok "Partiet - en lycklig kärlekshistoria", så jag kan inte recensera, men jag gillar inledningen. Där indikerar hon tydligt att detta inte är ännu en av alla de bittra klagosångerna som kommit spåren av (S)-raset, utan att hon och alla vi andra bär ansvaret för hur samhället utvecklas eller avvecklas:

"På nittitalet vände vi tillbaka till socialdemokratin, för nu ville vi bli av med krisen, men sedan försvann vi igen för vi var den otacksamma generationen. ... Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet"

Själv kommer jag osökt att tänka på Hoola Bandoolas rader:
Vi var en gång av samma slag
Vi trodde bägge på alla löftena man gav
Men dagen gick och det blev kväll
och ingenting förändrade sej själv

Det tog sin tid att se det klart
att det vi skapar själva, det är det enda som blir av
Vi kunde gott behövt din hjälp
För ingenting förändras av sej själv

Tiden när vi föddes eller platsen där vi bor
Minnena är inte längre nog
Nej, det är kamp för samma framtid och tro på samma mål
som gör att man kan säg', man hör ihop

Det har bli'tt sent och jag ska gå
Jag slutar aldrig hoppas att jag ska få dej förstå
Om nåt ska brinna krävs det eld
För ingenting förändras av sej själv

Så är det. Definitivt. Frågan är nu om vi alla är beredda att själva ta ett tag vid årorna fõr att förändra och bygga ett Sverige där vi kan säga att vi hõr ihop, eller om vi tänker fortsätta att rõsta med fötterna, på det parti som lovar mest fõr den egna plånboken?

Jag är tydligen på ett storvulet patetiskt humõr idag, fõr här kommer ett nytt citat upp:

"Gõr din plikt och kräv din rätt".
I den ordningen.

GP recenserar, liksom Expressen och Aftonbladet. Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, socialdemokraterna, partiet, Eva Franchell, gör din plikt och kräv din rätt, bitter, Hoola Bandoola, Ingenting förändras av sig själv och annat intressant

Tweet

Simsalabim, sa banken

Det är smått otroligt hur fantastiska banker kan förvalta pengar när de verkligen vill. Sina egna alltså. Läs sagan om hur Swedbanks 150 miljoner i namnsponsring till skandalarenan i Solna för att sänka räntan på lånen till Solna kommun och PEAB förvandlades till en God Gåva till en antimobbingorganisation efter att projektet börjat osa katt. Och varför Friends inte vägrade ta i skiten med tång. Otroligt eller troligt, fantastiskt eller fantasirikt, det bedömer du själv:

Svaret på frågan om hur Swedbank först betalade 150 miljoner kronor för namnrättigheterna på arenan
och sedan gav bort titeln till Friends. Och varför Friends tog emot den.

Själv tror jag både universitetsstudenterna som skrev uppsatsen och ekonomen på Idrottens Affärer Dan Persson har rätt. Men vad vet jag. Jag är ju bara en av de skattebetalare i kommunen som står för en fjärdedel av fiolerna till hela projektet som skulle bli så lönande för oss skattebetalare. Som inte skulle kosta en krona över de initiala 1,9 miljarderna, och som nu enligt nya rykten återigen har spräckt budgeten och är uppe i över 3 miljarder.

Läs även andra bloggares åsikter om nationalarenan, Friends arena, skandalarenan, arenaskandalen, Swedbank, namnsponsring, korruption Och annat intressant

Tweet

Hur jävla svårt kan det vara?

Snackade med min kompis skolinspektören för ett tag sen. Vanligtvis är hon balanserad som få, men nu var hon arg. Sedan Björklund ändrade gymnasiet så att de som väljer ett yrkesprogram inte får behörighet att läsa på högskolan senare om de vill, vågar inte kidsen välja dem. Såklart, de är ju inte dumma. Även om man inte pallar att läsa naturvetenskap just nu, eller tycker det verkar soft att dra nätverkskablar ett par år, så vill man såklart inte vara fackad för resten av livet. (I dubbel bemärkelse:-)

Det här syns förstås allt tydligare ju längre den "nya" (gammaldags om du frågar mig) gymnasieskolan varit igång. För att förekomma kriktiken nu när siffrorna till höstterminstarten kommer, hade utbildningsminister Björklund kallat till presskonferens igår för att tala om ett helt annat gymnasieprogram, som blivit väldigt lyckat, det fyraåriga tekniska. Om färre elever väljer yrkesprogram så är det bara för att de istället valt det här nya tekniska programmet istället, och det är väl inget fel? Sa Björklund och lyckades förstås cilla bort korten för den stackars sommarvikarien i Aktuellt eller Rapport eller vad det var.

Men som sagt, elever är intte dumma. Och deras föräldrar är ängsliga för deras framtid. Så under tiden regeringen jobbar med att "sätta bilden" av Sverige, så pågår det en verklighet där ute. Där unga människor är korkade och smarta om vartannat och i perioder av livet, där det inte går att sortera in elever efter "läshuvud" eller "praktiskt handlag" utan är en jäkla mix av mode, leda, förälskelser, bulimi, knäppa föräldrar, dyslexi, modeflugor, omogenhet, nyfikenhet och oupptäckta framtida nobelpristagare. De vill och kan, kanske redan idag, kanske inte förrän imorgon, kanske aldrig. En sak är säker; det där med att "bliva vid sin läst" är inte aktuellt längre.

Jag är rädd att inlåsningen i ett yrke som fanns förr och som orsakat så mycket kompetensslöseri är på väg tillbaka. S-regeringen var seg på att införa kompetenskonton - pengar som man kan vidareutbilda sig för - men genomförde i alla fall Kunskapslyftet, vilket gjorde drömmarna uppnåbara för en massa vårdbiträden som förbannade att de varit skoltrötta i nian. Nu är vi tillbaka till Gå, fast i en ännu värre version. För nu vågar inte de skoltrötta välja ett yrkesprogram eftersom de då blir loosers för resten av livet. Varför, varför, varför måste pendeln svänga så våldsamt? Först skulle alla motiveras att skaffa högskolebehörighet, helst på utsatt tid. Sedan skulle vi plötsligt rakt ner i femtiotalets sorteringsskola igen. Hur svårt kan det vara att sätta sig ner med yrkesfolk och plita ihop några moderna arbetslivsanpassade program och sedan låta ungarna välja vad fan de vill under de där sena tonåren då allt annat också händer. Och så lova dem att de får komma tillbaka om de ändrar sig senare. Jobba i vården några år och sedan kanske plugga vidare till lärare. Det är väl ingen alltför långsökt dröm? Det kanske till och med skulle vara bra för den framtida riksbankschefen att lära sig hur man diagnosticerar en motor?

Tweet